Första dagarna på FN:s klimattoppmöte

Så har första dagen gått av FN:s klimattoppmöte här i Lima. De har förhandlat även förra veckan, men denna vecka kom jag hit och med mig kom även ländernas ministrar. 

Det absolut viktigaste med detta möte är att det ska förbereda oss för nästa års möte. Tidigare i förhandlingarna har man satt upp som mål att vi ska ha ett avtal på plats år 2015 i Paris. Så allt just nu strävar efter att förbereda Parismötet så mycket som möjligt. Här finns det en rad knäckfrågor: 

1. För det första, vilka utsläppsåtaganden kommer länderna ha? Detta är det absolut viktigaste med förhandlingarna – att minska utsläppen. Helst av allt bör länderna lägga sina åtaganden på bordet redan nu, så att man kan börja förhandla om dem. Den uppsatta deadlinen är dock sista mars nästa år. 

2. Hur länge ska avtalet gälla och vad ska hända fram tills dess? Just nu diskuteras flitigt hur lång den så kallade åtagandeperioden ska vara – mellan 2020 – 2025 eller mellan 2020 – 2030. Miljörörelsen vill helst ha en kortare åtagandeperiod eftersom man ser risken att vi annars bygger in oss själva i ett avtal som inte är tillräckligt ambitiöst. Andra hävdar att det är bra med långa åtagandeperioder eftersom det ju ändå är så svårt att få på plats ett avtal över huvud taget. Båda har rimliga poänger, men lösningen kanske ligger någonstans mittemellan. Man kanske kan ha en tioårsperiod men med möjlighet att på något sätt växla upp åtagandena under tiden. De fattiga länderna trycker också hårt på att mer måste göras fram till att avtalet ska träda i kraft, dvs perioden 2015-2020. Just nu finns det inget protokoll som binder länder till att faktiskt minska utsläppen under denna tid (förutom Kyotoprotokollet, men det är så få länder som har accepterat detta protokoll i sin egen lagstiftning och därför är det inte giltigt ännu). 

3. Finansiering. Detta är de fattiga ländernas absolut viktigaste fråga. Om de ska skriva på ett avtal om att minska utsläppen vill de ha kompensation för det. Och det är naturligtivs väldigt rimligt. Det är den rika delen av världen som historiskt släppt ut mest och som fortsätter släppa ut mest. Det är dessutom den fattiga delen av världen som drabbas hårdast. Sedan tidigare har de rika lovat att bidra med 100 miljarder dollar senast år 2020, men hittills har bara tio miljarder levererats. Pengarna syftar delvis till att satsa på utsläppsminskningar i fattiga länder, men också till att hitta sätt att anpassa länderna för klimatkatastrofer. För att brygga över sprickor i förhandlingarna är klimatfinansiering det absolut viktigaste. Som svensk och miljöpartist kan man idag känna sig extra nöjd med att den nya regeringens politik innebär att Sverige är det land som ger mest klimatfinansiering i världen per person!

Det blir en spännande vecka, jag återkommer med mer information!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *