Mitt sista tal som språkrör

Grattis på 30-årsdagen kära Grön Ungdom!

Nu ska jag och Magda sluta. Och, det känns faktiskt ganska så bra…

För, när jag nu tittar mig omkring så ser jag en fantastisk massa smarta människor, med glöd, glädje och humana värderingar. 160 climate warriors och ett förbund med 5 500 medlemmar. Vi må fylla 30 år, men vi har minsann ingen 30-årskris. Grön Ungdom står starkt.

Att sluta som språkrör är också på ett sätt lite spännande. Det är som som att klicka fram en ny film eller serie på Netflix: Vilka medlemmar hamnar i Gryffindor och hur ska förbundet bekämpa dödsätarna? Kommer FS att fungera lite som topparna i House of Cards, och vem i FS blir Ove från Solsidan? Ingen vet.

Nä, men jag är verkligen full av förväntan gällande vad som händer med Grön Ungdom härnäst. Jag längtar efter att se hur nästa förbundsstyrelse och nästa språkrör ska fortsätta Grön Ungdoms resa mot framtiden.

För det finns så mycket viktigt som ligger framför oss. Vi står inte inför en enkel politisk verklighet. För världen är så fruktansvärt splittrad. Det händer så mycket bra i världen och samtidigt så mycket dåligt. En person jublar, en annan gråter.

– Klimatfrågan är intellektuellt sett vunnen, Förutom Donald Trump, är nästan alla överens om att vi måste göra något åt det. Parismötet tog ställning åt rätt håll. I hela världen utvecklas nu den teknik som vi behöver för en omställning.

Samtidigt så räcker det inte. Vi har inte tillräckliga åtgärder på plats för att verkligen förhindra den uppvärmning som nu sker.

Så mycket arbete görs med detta, aktivister, ingenjörer, politiker, forskare i tiotusentals ägnar dagar och nätter åt att hitta vägar för att minska utsläppen och rädda vår framtid.
Samtidigt går det än så länge för långsamt.

En person forskar natten lång, en annan växer upp i torka och översvämningar.

Så splittrad är bilden. Så mycket hopp ger den, och så mycket tvivel.

-Här i Sverige växer sig ett rasistiskt parti växer sig starkt samtidigt som nästan alla övriga partier följer i samma fotspår. För två veckor sedan samlades nästan 100 nazister i Stockholm för att gå omkring och attackerar personer på stan. När Haninge kommun hade ett möte med invånarna om planerna på att bygga ett hem för ensamkommande flyktingbarn ställde det sig en man upp och mordhotade flyktingbarnen. Hur tror ni att de andra i lokalen reagerade…? De applåderade.

Det är vidrigt. Det är äckligt. Det är inte värdigt vårt land. Jag brukar inte kategorisera, men att göra så, det är faktiskt inte svenskt.

Samtidigt har vi under hösten sett en våg av solidaritet med de som har flytt till Sverige. Tiotusentals har ägnat sin energi, sin tid och sina pengar åt att hjälpa människor.

En person sträcker ut en hjälpande hand, en annan sparkar nedåt. Vissa jublar, andra gråter.

Så splittrad är bilden. Så mycket hopp ger den, och så mycket smärta skapar den.

Och det jag vill be er om nu är att välja hoppet. Att välja den goda framtiden. Att välja tron på människan. För det är nämligen den kraften som behövs i svensk politik nu. Dom som både kräver rättvisa och samtidigt för fram konkreta förslag. Den kraften är Grön Ungdom. För när vi jublar 2018, då är det rasisterna som ska gråta.

Förra året kom 163 000 personer till Sverige. Vi säger välkomna!

Låt mig skicka med en tydlig markering: människor på flykt har ingenting att tjäna på att vi gröna ger upp. Vi har ingen rätt att tillåta oss själva att bli bittra eller uppgivna. Däremot, att vi varje dag fortsätter kämpa för asylrätten, det är vår uppgift!

Jag har en till uppmaning om ett val som vi gröna måste göra. Just nu växer sig identitetspolitiska rörelser starka. Vi ser det både inom extremhögern och inom delar av vänstern. De springer ur idén att göra skillnad på människor och tvinga in människor i fack som sedan ska behandlas olika. Idén är att din bakgrund, ditt utseende, ditt kön definierar dig som individ och politisk varelse. Och har du fel bakgrund, då har du inte rätt att uttrycka dig. Förr oss gröna är detta fel. Vi bedömer människors åsikter och värderingar, vi dömer dem inte som människor.

Vi är alla olika, som individer, som åsiktbärare. Det gröna svaret kan aldrig bli att öka sprickorna mellan människor, mellan stad och land, mellan klasser eller mellan människor med olika bakgrund. Tvärtom, där andra vill söndra, vill vi brygga. Där andra vill splittra, vill vi samtala. Här är det gröna perspektivet unikt, det är det som gör oss öppna som rörelse, och det ska vi bevara!

Jag ska snart runda av här, men det här talet hade inte varit något avskedstal om jag inte tackade Magda. Det finns förstås hundratals, eller ja, egentligen tusentals med tanke på hur många medlemmar vi nu är, som jag skulle vilja tacka. Men nu känns det viktigast att tacka Magda. Jag hade inte varit något bra språkrör utan Magda. Och jag vill verkligen att ni alla ska förstå vilken ynnest det varit att få jobba med någon så kompetent, varm och självlysande stjärna. Så tack Magda!

Det har varit väldigt kul, intressant, jobbigt, spännande och utvecklande. Jag har fått många vänner längs vägen, många som förmodligen är vänner för livet. Jag har fått uppleva fantastiska saker och skitjobbiga saker, men inga saker som jag hade velat vara utan.

Det jag framförallt sett i Grön Ungdom är en glimt av hopp. Det är som när man var liten och mörkrädd och låg i sitt rum och dörren var på glänt och in i det massiva mörkret trängre en strimma ljus. Det kommer jag alltid bära med mig.

Det är som Lars Winnerbäck sjunger: Mörkret du ser gör att stjärnorna märks lite mer. – Ni har varit mina stjärnor.

Nu avgår jag. Jag avgår inte från mina åsikter, från mitt engagemang eller från mitt arbete för en bättre värld. De sakerna är en del av det som är jag, de kan man inte lägga ifrån sig. Men idag avgår jag som språkrör för världens bästa ungdomsförbund.

Så tack allesammans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *