Replik om klimat och politik

Författarna Mats Söderlund och Helena Granström tar upp viktiga frågor om politikens stora ansvar för den accelererande klimatkrisen. Gemensamma utmaningar måste lösas med gemensamt ansvar. Argumenten tål att lyftas gång på gång, tills fler inser att klimatet är den viktigaste politiska frågan att hantera. Men Söderlund och Granström gör sig samtidigt skyldiga till att förminska de politiska redskapens betydelse, när de trivialiserar viktiga styrmedel och accepterar den falska premissen att alla partier är lika goda kålsupare.

Bara dagar innan valet kom en opinionsundersökning som handlade om vilka frågor väljarna anser vara de viktigaste. Den visade ett trendskifte: nu anser väljarna att klimatet är den viktigaste frågan. Andra undersökningar bekräftade trenden. Efter den rekordvarma sommaren har klimatförändringarnas effekter blivit fysiskt kännbara, och oron som gnagt har exploderat.

Detta borde väl bäddat för aktiva klimatval i röstbåset? Förvånande nog uteblev dessa nästan helt. När SVT i sin vallokalundersökning ställde frågan om vilka frågor som fick den röstande att välja just det partiet hen valt så hamnade klimatet först på 13:e plats, en minskning jämfört med förra valet. När Novus i efterhand frågade väljarna vad de ansåg hade dominerat valdebatten är andelen som uppger klimatet nästan försvinnande liten, trots det uppenbara intresset bara dagar tidigare.

Bakom dessa anmärkningsvärda siffror döljer sig ett stort misslyckande, dels för mitt eget parti och dels för alla andra som brinner för klimatet. Misslyckandet ligger i just det som Söderlund och Granström tar upp – att frågan inte politiserades. Att väljare ena dagen lyfter frågan som den viktigaste men kort därpå knappt noterar den när rösten väl ska läggas. Väljare verkar ha gått till valurnan i tron att deras röst inte spelar roll för klimatet, kanske trodde de att alla partier har en lika bra (eller lika dålig) klimatpolitik? Det är svårt att tolka siffrorna på annat sätt.

Jag har ägnat de senaste tio åren åt klimatfrågan: som skribent, bloggare, debattör, som aktiv i miljörörelsen, sakkunnig, språkrör för ungdomsförbundet och som riksdagsledamot. Oavsett vilken roll jag har haft har min utgångspunkt varit just att frågan är politisk. Det går inte att angripa en så stor fråga på annat sätt. Alternativet – att ansvaret ska läggas på den enskildes axlar – är både moraliskt förkastligt och naivt. Ingen klarar en sådan börda själv, gemensamma utmaningar ska lösas gemensamt.

Därför blir jag glad över Söderlunds och Granströms grundläggande tes. Men de gör i sin text två fel som tyvärr underminerar den egna argumentationen. För det första, om klimatfrågan är politisk – spelar då inte politiska skillnader roll? Genom att beskriva partiledarna som lika goda kålsupare sprider de den myt som gör att människor glömmer klimatet i valbåset– nämligen den att det inte finns några betydande skillnader. Om skribenterna inte tror mig kan de läsa de två olika budgetalternativ som riksdagen nyligen röstade om. Skillnaderna är betydande. M/KD-budgeten innehåller miljardbelopp i nedskärningar, som förlamar klimatarbetet runt om i landet. Ännu allvarligare är att högern nu sänker eller helt slopar flera viktiga miljöskatter. Om dessa skillnader hade varit mer kända innan valet (och inte överslätade som i Söderlunds och Granströms text) hade fler kanske valt att rösta mer klimatet för ögonen.

För det andra, om klimatfrågan är politisk – ska politikens viktigaste verktyg då förminskas? Skribenterna menar att utsläppen ska stoppas här och nu. Men politiken kan inte trolla bort utsläpp – i stället har den en rad verktyg att använda sig av. Flera av dessa nämns i texten men deras betydelse förminskas. Det tyder på bristande förståelse av den politiska verkligheten. Det kanske inte är vida känt, men flygskatter, cykelsubventioner och höghastighetståg (som nämns i texten) är inget som kommer av sig självt. Tvärt om har dessa frågor krävt idogt arbete, politiska strider och svåra förhandlingar. Högern har nu försökt stoppa alla dessa klimatframsteg. Retoriken om att dessa åtgärder inte spelar så stor roll, riskerar att sprida en obehaglig känsla av hopplöshet. Samtidigt riskerar det att minska politikers vilja till krafttag, eftersom de ändå kommer behandlas som en homogen grupp.

Om det är politisk debatt som Söderlund och Granström efterfrågar så är det välkommet. Jag är redo att ses och diskutera hur vi politiskt kan hitta de bästa lösningarna och presentera hur Miljöpartiet ser på det hela. Men om skillnader mellan partierna ska suddas ut och viktiga åtgärder ignoreras riskerar vi istället att dra en våt filt över hela debatten. Låt oss inte gå den vägen, klimatarbetet kräver att vi agerar kraftfullt nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *