Utmaningar med en grön populism

Jag tillhör de som spetsar öronen när det pratas grön populism och utesluter inte att det kan behövas stråk av sådan i den gröna rörelsen. Och med ordet populism menar jag i detta fall en bred rörelse där den gemensamma nämnaren för de som sluter upp bakom den är att de är emot något, men att de inte är säkra på vad de är för.

I det senaste avsnittet av Stormens utveckling kommer Ola Söderholm och Therese Uddenfeldt in på detta tema. Ola jämför med högerpopulismen, som ju är en brokig skara av konservativa, libertarianer, nationalister och rasister och som inte direkt delar många ideologiska utgångspunkter eller policyförslag men som helt enkelt enas kring det de alla är emot: det vänsterliberala etablissemanget.

Denna definition av populism skulle man alltså kunna tänka sig, fast med gröna förtecken. Ola Söderholm resonerar kring att en sådan kraft kan samla tillräckligt stöd för att sen kunna genomdriva politisk förändring. På samma sätt som Trump just nu nedmonterar hela USA:s miljöpolitik, sedan han fick makten över vita huset.  Han refererar till en text på Twitter från vänsteraktivisten Mathias Wåg, som bland annat lyder:

”En tom betecknare som enar en mångfald obemötta krav i sig själv, där alla kan läsa in sitt egna krav. En betecknare som inte kan bedömas utifrån sitt innehåll eller svar som ges, utan vilken gränsdragning mellan två läger den gör. Utpekar skiljelinje o fiende.”

Och:

”Den populistiska politiken är just detta. Grupperandet i två antagonistiska läger, upprätta en mothegemonisk berättelse mot högerpopulismens o nyliberalismens berättelser. Först därefter, inom den ramen finns utrymmet föra klimatpolitik.”

Och på ett sätt finns denna “populism” redan, stora delar av miljörörelsen enas kring vad de är emot: klimatförändringar. Det är skälet till att exempelvis Greta lyckas så bra, hennes budskap utgår inte ifrån vilken politik som krävs för att lösa klimatet utan hon fokuserar på att kräva att vi alla ska lyssna på forskningen och ”agera”. Självklart kan man inte säga att Greta är en populist, men däremot kanske hon åtminstone kan passa in på definitionen av en “tom betecknare” som samlar massorna kring sig. 

Men den stora frågan här är vad en tom betecknare faktiskt kan ge politiker för mandat för faktisk politisk förändring. Det är sannolikt den mest framgångsrika metoden för att bygga en rörelse, men en rörelse måste ju utvärderas inte bara utifrån sin storlek utan också efter vad den lyckas åstadkomma. Och det är där som jag tycker att skon klämmer med resonemanget. Om en tom betecknare/rörelse bara är retoriskt smart och numerärt stor, fast saknar makt att förändra, blir den till slut bara en gimmick för politiker, eller en maskot som underhåller medan det verkliga utfallet förhandlas på helt andra ställen. Idag identifierar sig exempelvis Annie Lööf med Greta-rörelsen ena dagen samtidigt som driver på för ökat flygande andra dagen. Sossar tar strid för Greta samtidigt som de vill bygga ut Arlanda. Just eftersom Greta är/har blivit en tom betecknare som 1) har ett avpolitiserat budskap och 2) är antagonistisk mot sådana rörelser som är lätta att motsätta sig (Trumpism, klimatförnekare) så kan nästan vem som helst ansluta sig. Det är väl bara en tidsfråga innan vi får se en selfie med Justin Trudeau och Greta, samtidigt som han fortsätter fracka efter oljesand i en ännu högre takt.

I podden får Söderholm en del mothugg av Uddenfeldt, som jag tänkt vidare på. Jag som håller på med realpolitik har exponerats mycket för förändringsprocesser generellt och jag har ofta reflekterat över hur dessa ska blir så effektiva som möjligt. Jag har varit aktiv inom politiken i över tio år och kan konstatera att storleken på miljörörelsen väldigt sällan korrelerar med politiska framgångar. Det finns många exempel på när tomma betecknare knappast har bidragit till politisk förändring. För de gånger det verkligen blir politiska skillnader som är tydliga och viktiga så verkar det ha varit mycket svårare för miljörörelsen att ta ställning. Nya vägbyggen är ett uppenbart exempel där forskningen är enig kring klimateffekten men där miljörörelsen riskerar sin opartiskhet om de aktivt börjar driva emot. Förbifart Stockholm drevs igenom utan att någon av de stora miljöorganisationerna tog upp en kamp värd namnet. Reseavdraget är ett annat – den kanske mest uppenbart perversa fossila subventionen borde miljörörelsen ha kunnat enas om för länge sedan om att aktivt driva på för ett avskaffande.

Det mest aktuella exemplet är Centerpartiets agerande under budgetförhandlingarna. De har gjort det till en av sina viktigaste frågor att sänka koldioxidskatten på fossilbränslen. Detta är de helt transparenta med, och mer än så: de skryter med denna typ av politik. De har glatt spridit ett PM där det klart och tydligt står att utsläppen kommer öka till följd av den politik de driver. Som om inte detta var nog har de också stoltserat med att de försökt sänka stödet till skydd av värdefull natur och att de drivit att luckra upp svenska miljömål.

Här kommer det allvarliga: För bara någon månad sedan stod Lööf och poserade tillsammans med Greta för att visa att hon stödjer rörelsen. Sen driver hon detta i budgetförhandlingarna. Och vad händer sen? Jo, de får lov att komma undan med det. Vad gäller den sänkningen av koldioxidskatten som de varit så tydliga med har de inte fått ett enda mothugg från miljörörelsen.

Poängen här är: detta är några exempel på där miljörörelsen har ett uppenbart intresse av att agera på ett visst sätt men där de istället snabbt förvandlar sig själva till denna tomma betecknare – för att slippa ta politisk ställning (bortom det självklara ställningstagandet att vara emot klimatförändring). Och om detta sker på ett strukturellt sätt – vad är då vunnet med dessa betecknare? Dessa tre exempel på åtgärder är ju inte tillräckliga för att nå klimatmålen, just därför är de extra viktiga. Om en rörelse inte ens kan försvara en sådan självklarhet som att vi inte ska bygga nya stora motorvägar i storstäder, hur ska den då kunna ta tag i de riktigt svåra frågorna som handlar om att typ expropriera fossila tillgångar osv.

Denna långa text hade egentligen kunnat sammanfattas kortare – nämligen genom att konstatera att det generellt är jobbigt att stå upp för opopulära (men nödvändiga) förslag. Och eftersom den gröna omställningen emellanåt kommer vara jobbig att genomföra innebär det att drömmen om den gröna populismen kanske får förbli just en dröm. Visst finns det populära gröna politiska förslag, men många är också direkt ogillade av stora delar av befolkningen. Det gör att förutsättningarna för populism minskar, eller snarare: länken mellan den tomma och den fulla betecknaren blir tunnare. Och därför kommer vissa gröna kamper behöva tas genom faktiskt politisk argumentation och med grundläggande moraliska värderingar om vad som är rätt och fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *